berättelse, svenska

Ta sig in i huset, det var den enkla delen. Det var det alltid. Jag vet inte hur många gånger jag har gjort det här och jag är van. Men Jack sa att den här gången skulle bli annorlunda. Det var ett stor hus, nästan som en herrgård.

Jag tog mig in igenom ett fönster på baksidan. Det var högt till tak och väggarna var klädda med gamla tavlor. Jag har inte tid att beundra dekoreringen nu.

Jag tog mig varsamt upp för trappen, golvet knakade för varje steg jag tog. Jag tog ut min pistol från min bakficka och hade den redo för att göra sitt jobb.

Det var en lång korridor som väntade på mig med flera dörrar som jag skulle behöva gå igenom.

Hälften av rummen som jag gått igenom nu ses inte ens ut att användas.

Ugh, jag hatar rika människor.

Äntligen så kom jag till sovrummet. Det var ett onödigt stort rum, där det låg två personer och sov. Jackpot!

”Om jag inte väcker dem så blir det enklare att döda dem, men jag riskerar att en av dem vaknar”, tänkte jag. Jag var tvungen att vara snabb helt enkelt. Det var vad jag gjorde. Jag siktade på mannen och sköt honom i huvudet.

Kvinnan satte sig upp så fort hon hörde smällen. Hon tittade sig om med en förskräckt min.

”Calam-!” Jag stoppade hennes skrik med ett skott i huvudet. Jag pustade ut och satte tillbaka vapnet i fickan. Då plötsligt så hörde jag något som fick mig att sucka i frustration.

”Mamma? Pappa?” Det var en tjej som kom gående igenom korridoren utanför och det lät som att hon var på väg hit. Det var hon. Jag tog fram mitt vapen och höll det mot dörren, redo att skjuta. Tjejen stod på tröskeln när hon hade öppnat dörren. Hennes ögon växte och hon stelnade till. Det var någonting med hennes gröna ögon som fick mig att sänka pistolen.

Det kändes som att tiden stod still.

Hennes bruna hår täckte delar av hennes ansikte, men jag kunde se hennes ögon så tydligt. De var fyllda med skräck och sorg. Hon hade på sig ett nattlinne som gick ner till knäna på henne. Hon kunde inte vara mycket yngre än mig skälv, 17 eller 18 kanske.

Hon bakade, hennes blick släppte aldrig min. Jag visste inte vad jag skulle göra, det här har aldrig hänt mig för. Flickan snubblade över mattan som var ute i hallen. Mina steg började ta sig mot där hon satt på golvet. Jag kände ett behov av att hjälpa henne.  

”Snälla… låt mig vara.” hennes röst kom ut rasligt. Hon tittade bort från mig och väntade på att jag skulle ta hennes liv.

Men jag kunde inte. ”Gå.”

”V-…va…?”

”Gå!” fräste Jag.

Flickan tog sig upp så fort som möjligt och började springa samma väg som hon kom.

Jag kommer att få så mycket skit för det här.

”Kommer du att döda mig?”

Det var två timmar sedan jag lät flickan gå. Jag stod framför Jacks skrivbord i hans… “kontor”. Det var i en gammal herrgård mitt i skogen som hade börjat byta ihop om det inte var för mannen framför mig och hans män. Rummet var mörkt och det stod gamla möbler från 1700 eller 1800 talet. Men hur mycket tavlan över skrivbordet, med mannen med de stora ögonen, skrämt mig under åren, så är det är mitt barndomshem. Jag växte upp här.

Jack skakade på huvuden och log. ”Jag tänker inte döda dig.”

Det här var roligt for honom. Han gillar att se andra lida. Både fysiskt som psykiskt.

”Men jag lät henne komma undan.” sa jag.

Han satte en arm runt mina axlar och börjad gå med mig mot dörren. ”Det är lugnt, Lloyd. Så läng du hittar henne och får ditt jobb gjort.” han öppnade dörren åt mig. ”Om du inte klarar det, då kan jag överväga att döda dig.”

Han log en sista gång innan han knuffade ut mig. Jack har alltid varit som en förebild åt mig. Han tog hand om mig när mina föräldrar dog. Men han har förändrats.

Jag gick ut till min gamla Jeep som stod på uppfarten. Det var en av Jacks män som ägde den innan han dog i ett uppdrag för ett år seden. Av pengarna som jag fick från uppdragen från jack, hade jag råd att fixa mig en egen lägenhet inne i stan. Jack tyckte direkt att det var en bra idé när jag berättade för honom. Han sa, och jag citerar: ”Du är tjugotvå år gammal snart, det är väll klart att du ska få din egen lya. Jag såg en artikel nu i morse om en fin lägenhet i centrum,”. Antingen så ville han ha kvar mig och blev sur, eller så ville han bara vara allmänt taskig. Det är en liten etta, som kom med en trasig toalett och man måste koka vattnet för att det är för smutsigt för att dricka direkt. Men den är tillräckligt bra, jag sover och äter bara där ändå. Även fast grannarna bankar i väggarna och har fäst nästan varje kväll.

När jag kom till byggnaden så tog jag fram mina nycklar och låste upp dörren. Man kunde känna lukten av gammal mjölk och fotsvett så fort man klev in i hallen. Lampan i köket blinkade, den börjar lägga av. Jag slängde mig ner på bäddsoffan.

Gröna ögon.

Jag kan se dem framför mig så tydligt.